Är EU:s energiförsörjning tryggad under alla omständigheter?

11.02.2012 - 16:56

Alexander Marschanin kirjoitus 10.2.2012

Diskussionen om Nato har tagit fart igen under den pågående presidentkampanjen. Våra politiker och sakkunniga har i olika tongångar framfört sin oro över Rysslands upprustning. Att en militär upprustning sker i Ryssland är ett faktum. Det är fråga om en kvalitativ förbättring, inte en kvantitativ utökning av den militära kapaciteten. Rysslands högsta ledning har i olika sammanhang konstaterat att en modernisering och omstruktering av armén är oumbärlig. Bakgrunden till denna process kan sökas i händelseförloppet i Ryssland på 1990-talet.

Då Boris Jeltsin tillträdde presidentämbetet 1991 fick förespråkarna för den så kallade chockterapin fria händer att med utländska konsulters draghjälp påbörja ett samhällsekonomiskt experiment av största mått. Övergången från plan- till marknadsekonomi realiserades genom en aldrig tidigare skådad privatiseringsprocess. Den ledde dock inte till en välfungerande marknadsekonomi. Skatteintäkterna uteblev, Ryssland drevs in i en återvändsgränd, skuldsatte sig svårt och blev beroende av den internationella kreditgivningen. Försvarsmakten degraderades som en följd av starkt reducerade budgetanslag.

Rysslands militära upprustning kan således ses som ett svar på arméns nedbrytningsprocess och sönderfall under 1990-talet. Vid ett möte tidigare i år nämnde premiärminister Vladimir Putin att Rysslands satsningar för armén fortsättningsvis måste anses anspråkslösa i jämförelse med de amerikanska. De sovjetrepubliker som tidigare bildade en buffert mellan Ryssland och Nato är i dag medlemmar i Nato vilket föranleder Ryssland att stärka sitt försvar. Det gäller med andra ord att återställa förtroendet för armén och dess stridsberedskap samt återge folket den självaktning som utraderats under Jeltsins presidentskap på 1990-talet.

Rysslands allt starkare ställning såväl i ekonomiskt som politiskt avseende är en realitet i dag. Den instabila situationen ute i världen och den växande efterfrågan på energi gör det möjligt för Rysslands nuvarande ledning att skärpa tonen och deklarera att Ryssland inte tänker förbli passivt när det gäller händelser i världen generellt och invid sina gränser speciellt. Tiden då Ryssland befann sig i ett djupt samhällsekonomiskt svaghetstillstånd är definitivt förbi. Vid Natomötet i Lissabon 2010 berörde president Dmitrij Medvedev i sitt anförande ett eventuellt samarbete med Nato-länderrna kring den planerade missilskölden i Europa: „Om Nato fortsätter att utveckla missilskölden utan oss (som jämbördig partner) för att senare utplacera missiler vid våra gränser ställs vi inför ett nytt kallt krig och en ny rond av militär upprustning, vilket inte vore i vårt intresse." Samarbetet med missilprojektet har stått stilla.

Medvedev och Putin följer en gemensam, noga genomtänkt utrikespolitisk linje som siktar på att göra Ryssland till en maktfaktor. Rysslands enorma energitillgångar utgör ett tacksamt utgångsläge. Landet håller på som känt att bygga ut ett vidlyftigt nät av olje- och gasledningar för att förse Europa med den eftertraktade fossila energin. De europeiska ländernas ökade beroende av Rysslands energi har hittills tillskrivits alltför liten betydelse. Tanken att integrera Ryssland med Europa och därigenom ansluta landet till västvärldens demokratiska värden har varit tongivande inom EU. Vem är det som egentligen integreras? Det kalla kriget har avskrivits, men den djupa antagonismen mellan öst och väst fortbestår - väl dold i olika former av samarbetsinviter och samarbetssträvanden. All handel stater emellan är handelspolitik - vilket är värt att beakta.

Vår geografiska närhet till Ryssland har givit oss insikter och kunskaper om vår östra granne. Som EU-land har vi all orsak att utnyttja vår erfarenhet för att ytterligare utveckla och diversifiera vårt samarbete med Ryssland och därmed lättare vinna gehör hos våra europeiska kolleger för våra förslag och idéer. Vår alliansfria politik kan visa sig vara till fördel i en situation då EU-länderna som följd av politiska eller ideologiska intressekonflikter med Ryssland skulle bli påminda om sin sårbarhet i energiförsörjningen.

Alexander Marschan
Professor
Helsingfors